Allt började på Torsdag kväll. Samuel hade precis kommit hem från jobbet i Umeå och vi åt en god middag och kollade på film vi hade hyrt. Jag kutar iväg på toa och kissar och hinner inte mer än ut därifrån då det börjar droppa. Jag trode jag kissade på mig och satte mig åter på toa då det fortsätter droppa lite i toan. Tillslut inser jag att det måste vara nånting på gång så Samuel ringer in till BB eftersom jag bara skakar och får inte fram många ljud. Men tillslut får jag prata med Barmorskan och hon tycker vi ska komma in på kontroll.

Yra som höns kastar vi ihop lite kläder ihop om att vi ska åka in och komma därifrån med vår bäbis. När jag står uppe och byter om sipprar det ännu mer nedför benen och jag lägger på 2 lager binda som jag måste byta uppe vid bilen eftersom dom var genom blöta. Halvliggandes in till BB hiner jag tänka så otroligt mycket. Kommer allt gå bra. När ska det börja göra ont mm... Inne på BB möts vi av en jätte gullig barnmorska eller jag alla den helgen var jätte bra. Vi sätter på en kurva för att se att allt var bra med mig och bäbis.

Vi får övernatta i hop om att värkarna ska dra igång av sig själv. Fredag morgon blir vi hemskickade eftersom jag inte hade nå värkar och dom inte ville sätta igång mig för jag bara var i vecka 36+4. In på Lördag och sedan hem. In på Söndag och sedan hem. Vi som hade hoppats på att han skulle komma snart! Men på måndag hade dom tänkt sätta igång mig om det inte hade startat. Det roliga med det hela är att ingen hade en aning om vad vi hade för oss då. Vi ljög för alla eftersom vi inte ville oroa någon i onödan. Söndag kväll kl 22.30 då jag ligger i sängen och ska sova känner jag något konstigt i magen. Ungefär som mensvärk. Ner på toan och smärtan blir bara värre. Jag kände mig nästan förstoppad också.

Vi 4.00 klarade jag inge mer. Då väckte jag Samuel och sa att det var dags att åka in! Inne på BB får jag sätta mig i duschen och det hjälper verkligen mot smärtan i början! Det rekommenderas varmt. Men tillslut då inte duschen lindrade var det lustgas som kom fram. Det var en otäck känsla men ack så skönt att slippa smärtan för en stund. Men jag missbrukade visst det så tilltlut hade det ingen värkan heller. Det ökadas till 70% som är max men hjälpte inte heller. Vid 12 tiden var jag öppen 2 cm och samma sak vid 14 vilket var jätte jobbigt att höra att det inte hade hänt mer!. Eftersom jag inte var öppen mer kunde dom inte lägga Eda.

Så jag fick morfin i benet men det hjälpte inte heller! Jag höll på bli galen av smärtan, det gjorde ju så ont! En smärta som inte går att beskriva med ord!. Barnmorskan kände åter igen och jag var då öppen 4 cm. Äntligen skulle jag få ryggmärgsbedövningen som jag verkligen hade sett framemot. Men besviken vart jag då den inte tog bort den jobbiga smärtan nedåt.
Det tryckte på nå fruktansvärt. Vid 18.59 kände jag att jag inte ville hålla tillbaka längre, det tryckte på för mycket nedåt. När hon då kände och sa att jag var helt öppen och att det bara var att krysta vart jag nästan lite rädd. Redan? Men ack så skönt att det inte skulle dröja länge innan jag skulle få se Han eller hon? Jag vi fick ju reda på UL att det var en grabb men man kan ju inte vara 100.

Efter 30 min krystande och vi fick även känna huvudet då det var på väg ut Så var han äntligen här.Vår älskade son! Jag hamnade i ett lyckorus och grät inte ens. Det trode jag verkligen jag skulle göra men jag vara bara så otroligt glad. Så 19.29 17/1 är han född. Han vägde då 2690g och var 49 cm lång. Samuel fick klippa navelsträngen också.

När vi ringde till våra föräldrar vart dom rätt så chockad. Dom trode ju också det skulle dröja en månad till ungefär :) men ack så glada alla vart!

Det hemska är att papporna inte får vara kvar på BB utan dom måste åka hem!. Så första natten var väl lite jobbig men han sov ju som en stock så det var lugnt. Värre vart det då han bara skrek och skrek och min mat hade ju inte kommit igång så han var ju säkert hungrig mest hela tiden. Att inte kunna ge sin son mat och tröst var jobbigt och hårt.

Men efter första natten hemma ca 3 dagar efter födseln kändes det som jag gjort en plastik operation. Brösten kändes som nå bomber och Samuel höll på smälla av då han såg dom. Sprängfyllda med mat! Äntligen. Nu var han äntligen en nöjd liten pojk. Han har faktiskt sovit bra sen vi kom hem och vaknat bara med 3 timmars mellanrum. Men varje gång han fått mat vill han somna tätt intill mig i sängen. Lyfter vi över han i tullan blir det ett farligt gnäll. Men det är ju så mysigt att få ligga och mysa med Edwin så jag klagar inte. :)



Har verkligen försökt förkorta det hela men ändå blev det så långt. :)


Den värsta och starkaste värken



Det roliga är att andra natten på BB kom min barndoms vän Lisbeth in på mitt rum.
Hon fick en liten son också. Så vi bodde på samma rum i 2 nätter :)